Jag är rädd för att jag har förvandlats till något jag minst av allt ville bli. En gnällig kritisk utlänning. När jag kom till Kenya – och träffade på just gnälliga kritiska utlänningar – som till på köpet inte hade lärt sig att prata swahilii (det finns många) – så tänkte jag att det där, det kommer aldrig att hända mig.
Och titta på mig nu. Jag kan på sin höjd säga hej och hejdå på swahilii och säga att jag inte vill ha så mycket socker i teet. Och i går när jag var och fikade med en kompis ägnade vi två timmar åt att spy galla över kenyanska män som inte fattar att man inte kan sextrakassera unga praktikanter på en kvinnoorganisation (typiskt kenyanska män) och Nairobi i allmänhet och hur vi inte blir bra bemötta av kenyanska kvinnor i omklädningsrummet när vi kommer in. Ingen hälsar (typiskt kenyanska kvinnor). Och hur fruktansvärt det är med våldet som drabbar alla överallt…
Saker som i och för sig är verklighet. Men är det inte alltid så – i alla samhällen? – att det finns en massa dåliga saker – som alla är medvetna om och accepterar eller inte accepterar – men att om du känner dig med i ett samhälle så låter du dem inte ta överhanden. Jag tänker på invandrare i Sverige som jag har mött och som verkar ha varit drabbade av samma sak. En slags fixering vid det som är dåligt just för att man inte känner sig välkommen – inte med – och en tendens att börja spy galla över det man inte är en del av.
Är det bara “surt sa räven”? eller är det något annat? Tråkigt är det i alla fall – och meningslöst.
Jag undrar hur man ska göra för att bryta ett sånt mönster – för dåliga exempel kommer säkert inte att saknas framöver. Alla drabbas av dem. Hur gör man för att inte låta dem färga sin känsla av ett land?
Jag tog med mig en riktig new age bok när jag åkte till Kenya “Att välja glädjen” av Deepak Chopra. Jag kanske ska börja läsa den. Eller det har jag i sanningens namn redan gjort. Kapitlet jag har börjat med heter “att styra sitt medvetande”. Man ska sitta avslappnat och säga “Satt chitt ananda” medan man tänker att man är fullständigt fylld av kärlek till allt och alla.
Det hjälper faktiskt – hur konstigt det än låter. En gång gjorde jag det experimentet i tunnelbanan i Stockholm. Jag åkte i rulltrapporna och istället för att tänka att alla människor jag mötte var i vägen och jobbiga idioter – så började jag tänka att jag kände kärlek för var och en av dem och försökte föreställa mig att jag var de.
Eller också gör jag bara som Ibrahima sa till mig i går. Försöker komma ihåg att de där “svinen till män”
– i kvinnoorganisationen – bara är en bråkdel av alla män jag träffar här. “Tänk på dina kollegor Titus och George och Maina. De skulle aldrig göra nåt sånt” sa han.
Och han har så rätt. Varför ska några få människors misstag egentligen färga bilden av en hel grupp? Är det inte det som är uppkomsten till allt ont här i världen. Till att man tar distans – till fördomar i allmänhet.
Jag vägrar. Jag väljer glädjen.
Så här gör mina kenyanska kollegor för att hålla sig positiva.
E-post meddelande från Maina. Anything goes:
There was a blind girl who hated herself because she was blind. She hated everyone, except her loving boyfriend. He was always there for her. She told her boyfriend, ‘If I could only see the world, I will marry you.’
One day, someone donated a pair of eyes to her. When the bandages came off, she was able to see everything, including her boyfriend.
He asked her,’Now that you can see the world, will you marry me?’ The girl looked at her boyfriend and saw that he was blind. The sight of his closed eyelids shocked her. She hadn’t expected that. The thought of looking at them the rest of her life led her to refuse to marry him.
Her boyfriend left in tears and days later wrote a note to her saying: ‘Take good care of your eyes, my dear, for before they were yours, they were mine.’ This is how the human brain often works when our status changes. Only a very few remember what life was like before, and who was always by their side in the most painful situations.
Life Is a Gift
Today before you say an unkind word – Think of someone who can’t speak.
Before you complain about the taste of your food – Think of someone who has nothing to eat.
Before you complain about your husband or wife – Think of someone who’s crying out to GOD for a companion.
Today before you complain about life – Think of someone who went too early to heaven.
Before whining about the distance you drive – Think of someone who walks the same distance with their feet.
And when you are tired and complain about your job – Think of the unemployed, the disabled, and those who wish they had your job.
And when depressing thoughts seem to get you down – Put a smile on your face and think: you’re alive and still around.