Vilda kockar kom till Afrika

Hej igen från Kooperation Utan Gränsers trögaste bloggare. Jag får bara inte ur mig någonting. Har satt mig framför datorn flera gången och försökt.

Ändå  finns det massor att berätta om. Som att jag har varit på matresa här i Kenya med två svenska stjärnkockar (får man kalla dem så?). Här kommer några alternativ. Kändiskock. Matkreatör. Nutritionsexpert. Viltexpert. Sara Begner. Erik Brännström. Sara är Coops nya matnamn och Erik – som även kallas för “Den Vilda Kocken” – är ambassadör för Kooperation Utan Gränser.

Det blev en helt fantastisk resa – även för mig som arrangör. För att undvika att de blev “satta på pidestal” som är väldigt vanligt om du är gäst här i Afrika (när du är på pidestal reser du runt och sitter i fåtöljer utsatta under träd på någons gårdsplan, dricker läskedrycker och äter kex medan du lyssnar på jääätelånga tal) så hade vi sett till att de skulle få jobba.

Och de fick JOBBA. De fick verkligen jobba. När kvinnogrupperna fattade att vi menade allvar med att de fick köra med Sara och Erik. Att de verkligen hade kommit för att vara deras elever. Då fanns det ingen ände på instruktionerna och skratten och tillrättavisningarna och arbetsuppgifterna.

De högg ved och rensade fisk och skördade bönor och hämtade vatten och plockade hönor och satt i bolmande rök på huk vid grytor tills ögonen rann. Jag blev jätteimponerad! Och det blev alla tanterna också. De började älska Sara och Erik och det kändes som om vi aldrig skulle åka därifrån. Vi blev uppsugna i den stora allmänna familjen, som en by på den afrikanska landsbygden ofta är. Det känns ungefär lika självklart som att vara med familjen på landet på sommaren. Alla har sin plats.

 Erik fick magsjuka och blev tvungen att åka till doktorn. Men han repade sig snabbt.

om ni kollar in deras bloggar kan ni säkert läsa mer om den resan:

http://vildakocken.blogspot.com/

http://alltidhungrig.blogspot.com/

Det var allt jag fick ur mig i dag.

Vi hörs!

Jag är en bernersenner

Tillbaka på jobbet igen efter en långhelg vid Naivasha Lake. Har ont på konstiga ställen, utsidan av armarna, sittbenen, huden i pannan. Det blev en riktig friskushelg. Cyklade i nationalparken Hells Gate, klättrade ner i en ravin och upp på ett berg, tog en ridsafari och tittade på zebror och nyfödda wild beasts, åkte båt och tittade på flodhästar. För ovanlighetens skull. Det är inte så ofta vi turistar här i Kenya. Det blir så mycket resande ändå, men varje gång vi gör det så är det lika underbart!

Förutom det har jag gått med i Facebook. Ungefär lika spännande. Jag har stretat emot i många år. Skrattat åt det och tyckt att folk som håller på med det borde skärpa sig – är löjliga exibitionister. Varför lägga ut sina foton på nätet och kommunicera med människor du träffade för tjugo år sedan? Nu fattar jag Det är ju jätteroligt. Särskilt för mig som börjar känna mig långt borta plötsligt från allt som är hemma. Första året bara flög i väg och jag tänkte knappt på allt som jag har lämnat, men nu börjar det komma ikapp mig.

Fast egentligen är det likadant hemma (i alla fall för mig). Livet förändras och man lämnar saker bakom sig hela tiden. Andra stannar med samma människor hela livet oavsett om de flyttar omkring eller stannar på samma plats. Med facebook har jag upptäckt att det finns människor som jag inte har tänkt på att kontakta sen jag var femton och nu när de dyker upp där känns det som om jag fortfarande känner dem jätteväl.

På facebook gjorde jag i alla fall mitt första “Vilken hundras är du” test. Jag blev en Bernersenner! En snäll hund som är misstänksam mot främlingar men som gillar att vara med sin flock!

Efter det har jag varit uppmärksam på bevis. Jag som alltid har trott jag jag är en ensamvarg – eller i alla fall motvalls – allt har varit en lögn. Det ser jag nu.

I Hells Gate till exempel, så tvingade jag Ibrahima att hänga med på cykeltur i en nationalpark med vilda djur, grundat helt på idén att alla andra cyklar ju här, då kan det ju inte vara farligt (!). Väl ute i parken insåg vi att vi var helt ensamma med bufflar och vattenbufflar, babianer och vildsvin…och ormar… (inte ens när vi träffade på en orm nere i  en ravin blev jag rädd – för vi hade ju en guide

Sen klättrade vi upp på ett berg och jag tänkte samma sak. Det här kan väl inte vara farligt för alla andra gör ju det…och förresten har jag inte hört om nån som har trillat ner. Ända tills jag såg Ibrahima stå och vingla på kanten och insåg att han faktiskt kunde TRILLA NER.

Det är klart att det måste vara farligt att vara ensam på en cykel i en Afrikansk nationalpark… att stå på ett berg utan staket…att träffa en orm i bara sandalerna…Men jag gör det ändå. Bara jag har någon att följa efter som säger att det är okej.

Och så nu facebook då. Jag är en bernersenner.

En gnällig kritisk utlänning

Jag är rädd för att jag har förvandlats till något jag minst av allt ville bli. En gnällig kritisk utlänning. När jag kom till Kenya – och träffade på just gnälliga kritiska utlänningar – som till på köpet inte hade lärt sig att prata swahilii (det finns många) – så tänkte jag att det där, det kommer aldrig att hända mig.

Och titta på mig nu. Jag kan på sin höjd säga hej och hejdå på swahilii och säga att jag inte vill ha så mycket socker i teet. Och i går när jag var och fikade med en kompis ägnade vi två timmar åt att spy galla över kenyanska män som inte fattar att man inte kan sextrakassera unga praktikanter på en kvinnoorganisation (typiskt kenyanska män) och Nairobi i allmänhet och hur vi inte blir bra bemötta av kenyanska kvinnor i omklädningsrummet när vi kommer in. Ingen hälsar (typiskt kenyanska kvinnor). Och hur fruktansvärt det är med våldet som drabbar alla överallt…

Saker som i och för sig är verklighet. Men är det inte alltid så – i alla samhällen? – att det finns en massa dåliga saker – som alla är medvetna om och accepterar eller inte accepterar – men att om du känner dig med i ett samhälle så låter du dem inte ta överhanden. Jag tänker på invandrare i Sverige som jag har mött och som verkar ha varit drabbade av samma sak. En slags fixering vid det som är dåligt just för att man inte känner sig välkommen – inte med – och en tendens att börja spy galla över det man inte är en del av.

Är det bara “surt sa räven”? eller är det något annat? Tråkigt är det i alla fall – och meningslöst.

Jag undrar hur man ska göra för att bryta ett sånt mönster – för dåliga exempel kommer säkert inte att saknas framöver. Alla drabbas av dem. Hur gör man för att inte låta dem färga sin känsla av ett land?

Jag tog med mig en riktig new age bok när jag åkte till Kenya “Att välja glädjen” av Deepak Chopra. Jag kanske ska börja läsa den. Eller det har jag i sanningens namn redan gjort. Kapitlet jag har börjat med heter “att styra sitt medvetande”. Man ska sitta avslappnat och säga “Satt chitt ananda” medan man tänker att man är fullständigt fylld av kärlek till allt och alla.

 Det hjälper faktiskt – hur konstigt det än låter. En gång gjorde jag det experimentet i tunnelbanan i Stockholm. Jag åkte i rulltrapporna och istället för att tänka att alla människor jag mötte var i vägen och jobbiga idioter – så började jag tänka att jag kände kärlek för var och en av dem och försökte föreställa mig att jag var de.

Eller också gör jag bara som Ibrahima sa till mig i går. Försöker komma ihåg att de där “svinen till män” – i kvinnoorganisationen – bara är en bråkdel av alla män jag träffar här. “Tänk på dina kollegor Titus och George och Maina. De skulle aldrig göra nåt sånt” sa han.

Och han har så rätt. Varför ska några få människors misstag egentligen färga bilden av en hel grupp? Är det inte det som är uppkomsten till allt ont här i världen. Till att man tar distans – till fördomar i allmänhet.

Jag vägrar. Jag väljer glädjen.

Så här gör mina kenyanska kollegor för att hålla sig positiva.

E-post meddelande från Maina. Anything goes:

There was a blind girl who hated herself because she was blind. She hated everyone, except her loving boyfriend. He was always there for her. She told her boyfriend, ‘If I could only see the world, I will marry you.’
One day, someone donated a pair of eyes to her. When the bandages came off, she was able to see everything, including her boyfriend.

He asked her,’Now that you can see the world, will you marry me?’ The girl looked at her boyfriend and saw that he was blind. The sight of his closed eyelids shocked her. She hadn’t expected that. The thought of looking at them the rest of her life led her to refuse to marry him.

Her boyfriend left in tears and days later wrote a note to her saying: ‘Take good care of your eyes, my dear, for before they were yours, they were mine.’ This is how the human brain often works when our status changes. Only a very few remember what life was like before, and who was always by their side in the most painful situations. 

Life Is a Gift 

Today before you say an unkind word – Think of someone who can’t speak. 
Before you complain about the taste of your food – Think of someone who has nothing to eat. 
Before you complain about your husband or wife – Think of someone who’s crying out to GOD for a companion. 
Today before you complain about life – Think of someone who went too early to heaven. 
Before whining about the distance you drive – Think of someone who walks the same distance with their feet. 
And when you are tired and complain about your job – Think of the unemployed, the disabled, and those who wish they had your job. 

And when depressing thoughts seem to get you down – Put a smile on your face and think: you’re alive and still around. 
 

Hemlängtan och hjärnspöken

Buuu – jag sitter just och läser att hela familjen ska spendera Kristi Himmelsfärd i sommarstugan i Sunne. Jag vill också ha Kristi Himmelsfärd! I Sunne! Jag vill vara ledig i en solig vår med nyväckt trädgård och fundera på vad vi ska plantera i år och bygga en spaljé och dricka kaffe på altanen med utsikt över en insjö! Jag vill se min systerdotter kravla sig fram och dra i sladdar och vara med när min kusin ska visa upp sitt nya barn som kommer med kejsarsnitt på onsdag.

Men det är så det är. Man kan inte få allt på samma gång och jag får bärga mig tills i juli och SEMESTER. En hel månad.

Annars har jag inte mycket nytt att berätta. Börjar så smått vänja mig vid att vara gift. Hade inte förväntat mig att det skulle kännas så annorlunda. Det är ju mest en formalitet tänkte jag. Men det gör det verkligen. Känns annorlunda alltså. Har börjat tänka mycket längre och oroa mig för en massa saker och sedan tillslut lugna ner mig och inse hur skönt det är när något är på riktigt lång sikt. När man har gift sig kan man visa upp vad man går för. Plåga den andre med att älta och älta hjärnspöken… Han kommer ju ändå att stanna kvar. I femtio år minst. Det sa han i alla fall i går.

Och just precis nu så kommer jag faktiskt ihåg varför jag vill vara här i Afrika. Sitter och redigerar webbfilmer från min senaste resa i Malawi och inser hur många underbara människor jag mötte där. Kom och tänka på Hilda i en av Malawis hivgrupper och Mery Jamison i ungdomsgruppen Kawona. I dag är det förresten val i Malawi. Och så tänker jag på mina kollegor George och Margaret och Maina här på kontoret och inser att det kanske inte är så dumt ändå. Att vara här. Hemma har jag ju faktiskt varit i nästan 39 år.

Nu ska jag gå och ta en kopp te med två tredjedelar mjölk och en del vatten. Kenyan tea och en snacktur på kontoret och sedan ska jag gå och träna. Skärpning!

Sexarbetare och häxor

När jag pluggade litteratur pratade vi om att det är bättre att läsa romaner om du vill lära känna ett samhälle – än dagens tidning. Romaner berättar oftast om hur saker är – medan tidingarna berättar hur det inte är – nämligen avvikelserna. Det onormala.

Jag hoppas det, för jag upphör aldrig att bli förvånad när jag läser kenyanska dagstidningar. I går hade en ung man – 29 år – hängt sig på grund av att hans favoritlag Chelsea förlorade. Det enda meddelande han hade lämnat efter sig var en lapp där det stod att någon skulle ge någon en telefon som mannen i fråga hade lånat. Inte en rad till de stackars föräldrarna. I dag var det någon som hade skrivit en insändare om att kenyaner är alldeles för upphängda på fotoboll som händer i en annan världsdel och frågade vilken kenyan som skulle kunna tänka sig att dö för det kenyanska Harambee stars. Ingen hoppas jag! Herregud!

Annars har tidingarna mest varit fulla av de vanliga bråken mellan presiden Kibaki och premiärminister Odinga. Politiken är konstant blockerad här i Kenya på grund av att de två viktigaste ledarna vägrar prata med varandra. Enligt uppgift kunde de inte ens enas om vem som skulle ha vilket rum på konferenshotellet senast de var på samma ställe för att sammanträda. Folkets förrakt växer.

Det senaste försöket till folklig påverkan var – EN SEXBOJKOTT – jag skämtar inte. Kenyanska kvinnoorganisationer uppmanade alla kvinnor att FÖRNEKA – sina män sex under en vecka så att Raila Odinga och Mwai Kibaki skulle börja prata med varandra igen. För att männen inte skulle gå till prostituerade – för det har hela tiden antagits att om en kenyansk man “förnekas” sex med sin fru en enda dag – så springer han genast till en prostituerad – så skulle kvinnoorganisaionerna betala de prostituerades löner så att de inte tog några kunder(!)

Om det inte vore så sorgligt skulle det vara ganska roligt. Debatten i tidningarna har varit HÄTSK. Någon tyckte att det inte var tillrådigt med en sexstrejk eftersom det står i bibeln att kvinnan ska underkasta sig mannen – och då går det ju inte att strejka. Andra mera vettiga debattörer har fört upp den rimliga frågan om kvinnors förhållande till sex här i Kenya. Är det alltså ett vapen. Något kvinnor gör för att ställa upp. Ett arbete man kan strejka från. Är kvinnor bara kroppar och det enda de kan ta ifrån sina män är sex?

Nu är strejken slut och politikerna ser ut att vara lika ovänner.

Annars är det kanske häxbränning som gör mig mest illamående just nu i den kenyanska debatten. Enligt en artikel i gårdagens tidning är det omkring sex personer i månaden (företrädesvis gamla människor) - bara i landsdelen Kisii i västra Kenya – som bränns upp av sina grannar för att de misstänks vara häxor. När jag försökte diskutera det med en bekant så svarade vederbörande att “det ju är bättre att häxor bränns av sina grannar än att polisen gör det”!!!! “men det finns ju inga häxor!!! – och förresten är det de som dödar som kommer från helvetet – vrålade jag – och lade till att jag hoppas att de kommer att brinna där i en miljon år – om nu helvetet skulle råka finnas” “det är vad du tror ja” svarade han “men häxor finns och vad ska man göra med dem då?”

…

Körkort dörkort

Ibrahima har tagit kenyanskt körkort! Han hade pluggat i evigheter – oroat sig massor – funderat på om nio månaders engelska verkligen var tillräckligt…

På uppkörningsdagens morgon var vi redo tidigt. Fast beslutna att vara där bland de första så att det skulle gå smidigt och fort. Sju var det sagt – på Karen Police Station (Karen för Karen Blixen från Out of Africa – det var där hon bodde).

Karen Police Station var ett inte fullt lika romantiskt ställe. Spartanska bostadslängor för poliser och deras familjer – en liten kantin med kött och ugali (stabbig majsgröt) – ett frukansvärt dass där många av kvällens festande poliser hade missat hålet – och en parkering full med krockade bilar.

Vi satte oss på en bänk för att vänta i regnet. Efter en halvtimme knackade vi försiktigt på en kontorsdörr för att fråga om man behövde registrera sig – nähä – det är bara att vänta – okej.

En timme senare hade bänkarna blivit fulla av andra körkortsaspiranter och kontoret innanför fullt av tjänstemän. Fortfarande inte en rörelse. Tillslut kom en man ut med papper att fylla i – uppkörningsprotokoll. När allas protokoll var inlämnade började uppropet. “Ställ er i en kö här”

Ibrahima som hade lämnat in först blev uppropad sist – men förmidligen eftersom han var där med mig som är vit – blev han ombedd att ställa sig först i kön (!) – det är bara att vänja sig intalade vi oss – så är det här i Kenya – och förresten var vi först på plats – så det så…

Han blev uppropad igen och gick in – och kom ut lika snabbt…

“Nu är det färdigt - jag klarade mig” “Va” “Ja det var bara några frågor och så fick peka på några trafikmärken och en rondell…”

Sedan var det bara att vänta igen. Uppkörningen en timme senare bestod av en trepunktsbackning – EN TREPUNKTSBACKNING!

“Jajjamän! det är trepunktsbackningarna som gör en chaufför. Nu är vi klara med honom.” sade uppkörningspolisen nöjt till mig där jag stod bredvid och gapade.

Vi körde ut från parkeringen med de krockade bilvraken – Ibrahima  med ett godkänt körkortstest i handen – och tänkte på femtio nybakade körkortsinnehavare som snart skulle ut i trafiken…

Det är inte så konstigt att trafiken dödar betydligt fler här i Afrika än Aids och TBC. Fast enligt statistiken är det betydligt säkrare att köra bil än att inte göra det om man vill överleva i trafiken här. Värst är det för vanliga gångtrafikanter. De kanske inte fattar att man ska se upp för trepunktsbackarna.

Från en vekling och hönsägare

Tack så jättemycket för alla lyckönskningar och inlägg!!!

Jag blir så himla glad när jag får dem. Ibland känns det lite ensamt att blogga. Man skriver ur sig något rätt ut i ingenting liksom – fast det är ju inte sant – blir förvånad och väldigt smickrad varje gång jag fattar att ni går in och läser.

Har varit i Uganda på resa en vecka – och blivit hönsägare! Det är lite av en dröm som har gått i uppfyllelse. Nu fattas bara en get och en katt. Tyvärr kunde jag inte behålla vårdnaden av hönan så länge. Hönor är inte välkomna på flyg tror jag och i bagageavdelningen hade hon väl blivit djupfryst. Så hon fick stanna i Uganda. Nu pickar hon bommullsfrön och äter gräs i en husruin hos Nyakatonzi Cooperative Union i Kasese. Jag har blivit lovad att när jag kommer nästa gång har hon blivit minst sju till.
Själva resan gick ut på att hälsa på bönder i olika kooperativ vi jobbar med i Uganda. Började med invigningen (inte av mig) av Ugandas första kooperativa mejeri och sedan fortsatte jag till Kasese vid gränsen till Kongo för att träffa familjer som har varit med i ett jämställdhetsprojekt. Ibland är det rätt skönt att inte veta vilka strapatser man ska igenom för att komma till ett ställe. Den här gången började vi med att åka på en väg, som blev en stig och tillslut fick vi gå ur bilen och börja gå.

Ända sedan förra gången jag var i västra Uganda har jag tänkt att någon gång, skulle jag vilja ta mig upp på ett av alla höga berg. Det har sett så lockande ut med alla hus som klänger sig fast längs bergssidorna och jag har undrat hur folk orkar ta sig upp och ner för berget hela tiden.

Det visade sig att den gången blev nu. jag fick ta mitt bagage och börja klättra. Medan jag stretade uppåt tänkte jag som sagt på alla dem som klättrar upp och ner längs bergssidorna varje dag. Barn som går till skolan i byn, kvinnor som hämtar vatten i floden i dalen (för det är bara kvinnor som hämtar vatten), kvinnor som kånkar varor till den lokala marknaden (för det är kvinnorna som bär skörden och männen som får inkomsten), män som bär upp byggmaterial…
I de familjer jag hälsade på hade kooperativets jämställdhetsutbildning faktiskt ändrat på nästan allting. Maken hade börjat sopa och hämta vatten. Kvinnan hade börjat sköta getter och vara med och planera ekonomin.

”Vad är den största skillnaden” frågade jag maken i den ena familjen.”Förutom att jag har börjat berätta för min fru vad jag tjänar – så är det nog att jag har börjat värma vatten åt henne när hon kommer hem sent – så att hon kan ta ett varmt bad!” Ett ganska så svårslaget jämställdhetsframsteg i en afrikansk familj. Det skulle nog de allra flesta som bor här hålla med om. Så fort jag hinner ska jag skriva ett reportage så att ni får möta dem.
Fick alltså en höna i present innan jag skulle gå hem – klättra hem – och en jättestor pumpa. Som tur var fick jag hjälp att bära, för själv hade jag fullt sjå med att klänga tag i träd och hålla emot med en vandringsstav för att inte trilla ner. 
Medan vi gick där berättade jag för min guide Kule ( projektledare för jämställdhetsprojetet) om min morfar och mormor som alltid har tyckt att gym-träning är bland det löjligaste som finns. Varför slösa bort energin på ett gym när man kan göra något mycket meningsfullare – som att arbeta. 

”Vilka bra människor. De har helt rätt.” svarade Kule som själv växte upp där på bergstoppen. Ibland – när jag tänker på hur stark och kapabel den äldre generationen i Sverige var och vilken veklingsgeneration jag själv tillhör – så skäms jag.

Hej Hej från Anette (som tvingdes ge sin tyngsta väska till en riktig gamling (ordföranden i byn) på väg upp på berget )

Och i dag fyller jag…

…40

Så var det sagt.

Fick just ett gratulationskort av familjen där det står att Lukas Moodysson, Jennifer Aniston, Renee Zellweger och Carl-Einar Häckner också är födda 1969!

Och det är jag med  :-) Så det så

Smekmånad med punktering

Så är jag tillbaka på kontoret igen – en gift kvinna. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på det.

Det blev verkligen en helt fantastisk dag. Allt gick som det skulle – helt och hållet tack vare andra människor (själv var jag så stressad och nervös över själva allvaret i att gifta sig så jag kunde inte ta hand om någonting – knappt mig själv). Vi kom i alla fall till det svenska residenset – en halvtimme försent – och hittade alla väntandes med bekymrade ansiktsuttryck på trappan.

Själva ceremonin var inte så komplicerad. Det jag minns bäst är i alla fall att vi ska hålla ihop i dåliga tider och i bra. Kanske den största skillnaden på något sätt – att man bestämmer sig för att göra mer – tänka efter lite noggrannare – innan man ger sig iväg. Man bestämmer sig för att någon är så viktigt att det inte bara är att göra slut.

Ibland tänker jag att den generation jag tillhör (i alla fall i stan) inte har fått lära sig att göra några “comittments” längre. Vi jobbar på tillfälliga jobb – vikariat eller korttidskontrakt – flyttar mellan olika ställen – byter vänner. Det enda långsiktiga som händer i någons liv blir om han eller hon får barn. När det tvingar sig på. Den totala motsatsen till de människor jag möter när jag reser omkring här. Människor som aldrig tänker flytta från sin hemby, tänker bli bonde som sina föräldrar, gifter sig unga, lever på.

Dagen efter bröllopet åkte vi i alla fall till Mombasa spontant med – Åsa och Leo – ett par vänner. Kom i väg lite sent på grund av feststädandet och när klockan närmade sig sex och solen gick ner fick vi plötsligt punktering – ett högt väsande ljud på höger sida bak. Vi stannade till och började byta till reservdäcket. Åsa och Leo högljutt svärande över däcken som de nyss hade köpt (begagnade). Jag stod som en levande varningsflagga och försökte få alla lastbilar att åka så långt från vägkanten som möjligt. Plötsligt kom det två män i t-shirt släntrande längs vägen och ju närmare de kom blev det klart – en av dem hade en AK4 i handen. Hysteriska kastade vi oss in i bilen och åkte i väg med en rivstart och AK4.e mannen stående längs vägkanten viftande. Varningstriangeln lämnade vi bakom oss.

Några hundra meter längre fram stannade vi till vid en “Wild life reserve” grind och bad om hjälp – och fick veta att rånarna bara vara parkvakter som hade sett oss och kommit för att hjälpa till… antagligen hade de bytt om för att gå hem och sett oss och skyndat sig ut. Sorgligt verkligen – eller också skrattade de. Vi måste ha sett ganska roliga ut. Nu förstår jag i alla fall varför man inte ska resa på kvällen i Afrika.

Och jag måste verkligen börja träna på att byta reservdäck!

Hade ingen aning om…

…att jag gick och drömde om att gifta mig. Har alltid tänkt att det nog inte är min “grej” – fult uttryck förlåt. Men tji fick jag. På torsdag blir det av. Från början var det tänkt att det bara skulle vara jättelitet – pytte pytte litet. Bara Ibrahima och jag och två vittnen från den svenska ambassaden på det svenska residenset här i Nairobi. Sedan skulle vi smita till en restaurang och – klart!

Vet inte när det ändrade sig riktigt. Det var nog jag som liksom pratade med några av våra vänner här och nämnde att kanske kanske vi skulle ha något litet på kvällen i alla fall hemma hos oss… och de sa att självklart ska ni ha en fest!

Och jag sa – ja självklart SKA VI HA DET.

Nu har vi bjudit in åtta grannar med fyra barn och elva kollegor med respektive och barn, min swahililärare med familj och några till.

Jag har köpt en dyr klänning och beställt tid för håruppsättning och köpt nya skor.

Oj vad snabbt det gick för dig att bli “la marrié”  (hon som ska gifta sig/bruden) sade Ibrahima och tittade förundrat på mig häromdagen när jag för tionde gången frågade om han tyckte att jag skulle ta den klänningen eller den. (är det verkligen meningen att man ska släpa runt den blivande maken när man tittar på bröllopsklänningar?)

Sedan började jag fråga om jag kanske borde ångra mig och avbeställa den där håruppsättningen i alla fall. Det tyckte han inte.

Nu ska vi till och med ha catering. Det är ju inte så roligt och stå och röra i grytor i matoset mitt emellan själva bröllopet och festen och sen springa runt med en flottig håruppsättning. Eller hur?