Kolla in den här! Gå in och panta nu!
Om en vecka ska tusentals småskaliga bönder som odlar olagligt i Mau Forest i västra Kenya vräkas. Det kommer med största sannorlikhet att bli en blodig affär. Det brukar det bli om någon som inte vill flytta på sig blir flyttad med våld. Och bönderna i Mau Forest vill INTE flytta.
Att vräka bönderna är tänkt som en insats för att rädda Kenyas klimat. Efter tre år av allvarlig torka har klimatet och tillgången på vatten blivit en av de viktigaste frågorna på dagordningen.
Mau Forest är nämligen Kenyas vattenreserv. Genom skogen går det hundratals små vattendrag – stora och små – som upprätthåller vattennivån i hela landet. Det är inte meningen att det ska finnas några odlare i Mau Forest. I takt med att bönderna har odlat upp marken runtom de små vattendragen, så har vattendragen torkat ut. Kenya har blivit ännu torrare.
Plötsligt blev det nationellt larm. ODLARNA MÅSTE UT ANNARS KOMMER VI ATT TORKA BORT!
Odlarna måste alltså bort därifrån. Det är de allra flesta överens om. Men vart ska de ta vägen? Och är det egentligen de små odlarna som är problemet? eller kanske de jättestora teodlingarna i skogen som ägs av höga politiker och som ingen egentligen pratar om. Alla pratar bara om de små. De som alltså kommer att drivas bort till ingenting nu om en vecka mitt i hungerkatastrofen.
En annan liten detalj som inte gör de hela lättare: För att det inte ska bli fokus på de stora teodlingarna så har de korrupta politikerna som äger dem uppmanat sina väljare (de småskaliga bönderna) att vägra flytta på sig. Om de försvinner blir det nämligen ganska tydligt vad som är problemet egentligen. De vill ha småbönderna som en buffert – en syndabock. Så att de själva inte syns. En mänsklig sköld.
Men vad gör de småskaliga bönderna i ett vattenreservat från första början? Efter vad jag har fått förklarat för mig, så fick de rätten till mark i skogen av förre presidenten Moi – som i sin tur ville kompensera folk för att de blivit bortkörda från ett annat område i Kenya av de koloniserande engelsmännen som behövde bra odlingsjord och bara tog den utan omsvep.
När engelsmännen sedan försvann såldes deras jord till helt andra människor än de som var där från början av den förrförre presidenten som ville gynna SIN folkgrupp precis som Moi.
Så har det alltid varit här i Kenya. Varje president ser till att gynna de sina. En mentalitet som har myntat uttrycket ”It’s our turn to eat”. Det gäller att roffa åt sig när man har chansen, för sedan är det någon annan som får.
Men tillbaka till odlarna som ska vräkas. Ett annat problem med dem är att de förmodligen inte ÄR de ursprungliga odlarna – som fick mark av Moi en gång i tiden (egentligen för att använda som betesmark) – UTAN FOLK SOM HAR KÖPT MARKEN FÖR DYRA PENGAR – av någon som egentligen inte hade rätt att sälja den. Det hela blir därmed ännu mera orättvist.
Hur man än vänder sig så är det alltid den lilla människan som förlorar här i Kenya. Det är de som blir utsatta för masakrer när det blir våldsamheter – inte de höga politikerna som har satt igång våldet – eller de välbärgade människor som håller dem om ryggen. Efter allt dödandet blir politikerna bara vänner igen och säger till dem som har förlorat allt att de måste lämna bitterheten bakom sig och gå vidare(!) Lätt för den att säga som inget har förlorat.
Det är alltid de små som förlorar allt här i Kenya – om och om igen! Rika människor klarar sig alltid. Samma grymma sanning upprepar sig hela tiden. Jag blir så förbannat äcklad, så ledsen, så trött, så upprörd, så irriterad – igen och igen och igen och igen och igen…
Roligare än så blev det inte från mig i dag.
A
Jag har sett en bild på mina inälvor! Eller inte just på mina kanske, men på gravida kvinnors inälvor i allmänhet. Helt otroligt! Det finns ju ingen plats! Inte undra på att man får sura uppstötningar och förstoppning och kramp i sidan och måste springa på toaletten…
Ändå känner jag mig JÄTTENÖJD! Det finns inget roligare än att ligga ner nånstans och lägga en hand på magen och vänta på SPARKAR. Att prata med sin bäbis. I går var vi på vår första föräldrakurs. (För er som inte har hängt med i det så är jag alltså gravid i 25:e veckan.) Det blir sex kvällar med två barnmorskor från Aga Khan Hospital i Nairobi. Tolv timmars Lamazkurs – eller hur man lär sig att kroppen vet hur den ska göra. Ju mindre påverkan utifrån desto bättre! Precis så vill jag att det ska vara.
Vi var sju par som verkligen speglar befolkningen här i Kenya (eller rättare sagt i de rikare delarna av Nairobi). Alla förstagångsföräldrar. Tre indiska par och tre kenyanska, en engelsk kvinna med sin kompis (eftersom mannen arbetar för sent och inte kan komma) och så vi. Lite generad stämning som alltid i en ny grupp. Men ÄNTLIGEN en miljö där man inte ignorerar PAPPAN. När vi har varit på sjukhuset på rutinkontroller hos doktorn har de knappt ägnat Ibrahima en blick. Inte frågat om han är pappan, om vi är ett par, om han har några frågor. När vi var på ultraljud fick han order att stanna i sitt hörn tills sköterskan hade mätit klart. Då fick han på nåder närma sig teveskärmen. Men hon tittade inte på honom under hela tiden och det såg ut som om hon frågade sig vad han egentligen gjorde där. Påminner lite om min mormors inställning till män ”GUBBAR OCH UNGAR DE ÄR ITTNA TESS!” (Värmländska för: män och barn är inte mycket att ha). Så är jag uppfostrad 
För övrigt verkar det som om regnet ÄNTLIGEN har kommit till Kenya. Först var luften kylig och lite fuktig som den ofta är i Sveige. Ett säkert tecken på att regnet är i faggorna sade min arbetskamrat Margaret häromdagen. I går började det blåsa och så äntligen i natt var det här! Hoppas bara att det håller i sig.
Nu väntar alla nervöst på ”El Niño” (ovädret, stormen, el spanska för pojken) som tydligen ska komma snart. Sist den kom skapade den flodvågor inne i stan som dränkte människor, vägar och hus spolas bort. Det knäppa är att efter evigheter av torka är folk nästan förväntansfulla. Vi längtar. Folk längtar. Efter regn i vilken form som helst bara det kommer. Då kommer i alla fall vattenreserven att fyllas på för ett tag.
På återhörande! I dag är det fredag! Friday – Furahi day (Swahili för glädjedag) och på måndag och tisdag är det ledigt! Tjohooo! Då kan man också fylla på reserverna. I väntan på el Niño.
Missade det gemensamma onsdagsfikat i morse så jag blev hänvisad till morgontidningen. På framsidan två barska herrar – en general och en fd chef för polisens nationella insatsstyrka. Den ena ska in och den andra ska ut. Som polischef för Kenya alltså. Generalen är den som ska bort och chefen för nationella insatsstyrkan är den som ska in.
Det har länge varit ett krav från det civila samhället och från FN bland annat – att man ska reformera polisen alltså – stod det i tidningen. Tänk om det ändå kunde bli så… Ett helt nytt Kenya med snälla poliser som hjälper katter ner ur träd och patrullerar i kvarteren utan Ak-4 (eller vad det nu är). Skulle bovarna bli snällare då?
Jag ska ta mig en tur bland kollegorna och fråga… Inte så många inne, men det räckte med en. Först…
”Neej fråga någon annan.” sedan ”Äsch jag tror bara att det där är slöseri med tid. Ingenting ändrar sig nånsin ändå… Om man ska få nån ordning på det där måste man nog ändra hela det Kenyanska samhället. Inte bara byta några gubbar i toppen…”
Men var börjar man då?
Ansvar är en komplicerad fråga här i Kenya – liksom i resten av världen. Vems är ansvaret för att 403 personer sköts ihjäl av polisen under våldsamheterna förra året? Är det polischefens eller varje polismans eget? Måste man avskeda hela kåren och börja från början?
När man åker förbi en polisstation/polis ”camp” och kikar lite in i längorna är det lätt att få en (kortlivad) känsla av att man förstår varför kåren är så korrupt och inriktad på att pressa små och stora summor ut av alla situationer. Det är inte dirket lyxigt som de bor och lever – jobb och familjeliv är ett. Hur lätt är det att få nån annan input då? Hur kul är det att stå i en rökig och skräning rondell – mitt i trafiken – en hel dag? Hur kul är det med alla faror i en stad som Nairobi?
Mitt i allt det var det en polis som gav sig ut – mitt under våldsamheterna – och försökte få folk att sluta döda varandra. Han skrek och pratade till massorna. Försökte få dem att sluta. Varför gjorde just han det?
Han har i alla fall fått pris nu. Undrar vad som hade hänt om han hade blivit polischef istället?
Efter några veckor hade han varit likadan som alla de andra svarade min kollega. Samma sak sägs om politiker. Det räcker med ett par månader inom kenyansk politik så är du lika korrupt som alla andra.
Som sagt var börjar man då?
Själv gör jag inget annat än hötter med näven och vägrar betala mutor tänker jag först.
Fast sen kommer jag på det vi ju gör här på Kooperation Utan Gränser!
Demokratisering underifrån är nog egentligen enda vägen. Människor som har magen full och styrkan och kunskapen att kräva det de redan har rätt till – ETT TRYGGT SAMHÄLLE MED LIKA MÖJLIGHETER OCH RÄTTIGHETER FÖR ALLA. Ja ni vet – Hälsa, Mat, Utbildning, Tak över huvudet, Rent vatten, En hållbar miljö och Ett väl fungerande samhälle.
Om de blir tillräckligt många…
Genom att stötta Kooperation Utan Gränser ärvi ju faktiskt med och urholkar stenen – klippan – berget – UNDERIFRÅN.
Sen kvittar det om det är Major-General Hussein Ali eller Mathew Iteere som sitter där på toppen!
Tillbaka på jobbet igen efter en dag ledigt (!) för att bli folkräknade – 700 miljoner SEK kostar hela apparaten – och tanken var att alla skulle stanna hemma hela dagen i går och vänta på att en folkräknare skulle dyka upp för att registrera dig.
”Hur blir ni räknade i Sverige?” frågade min kollega Gerald dagen innan och lade till ”Är det inte lite primitivt det här ändå? Att bli räknade om man råkar bli hittad liksom.”
I dag på morgonfikat var det bara Margaret, Philip och jag som hade blivit räknade – av drygt tio personer = tio familjer. Själv hittade vi folkräknarna vid vårt ”compounds” grind vid sextiden på kvällen och fick svara på frågor om vilket material vi har på taket?, hur många rum har ni?, har du en tuk tuk? nehej en båt då?. Och sedan ”Who is the head of the house?”
ÖÖhh – vi är ett par, så vi har ingen ”head of the house” liksom… Folkräknaren blev konfunderad. ”Men vem ska jag skriva då?” ”Jaa vill du kanske” sade jag till Ibrahima och han ryckte på axlarna ”okej ja skriv mig då”.
På morgonens fika hade vi följaktligen en lång diskussion om ifall det inte är förlegat att göra en hel undersökning utifrån vem som är ”familjeöverhuvud” i Kenya i dag. Svaret blev ett enda stort NEJ. Vakna och titta på verkligheten.
Men vad är egentligen ett familjeöverhuvud? Är det personen som tjänar pengarna? Nej inte här i Afrika (om man får generalisera så grovt). Här är det ofta kvinnorna som tjänar pengarna, arbetar hårdast med jordbruket, gör det mesta egentligen, medan männen har stort utrymme för att bara sitta och vara sociala – och alltså vara ”head of the house”.
Är det att man alltid har sista ordet då kanske? Att man fattar alla beslut? Men det blir också konstigt här i ett samhälle där männen kanske inte ens bor med sin familj. Min kollega P till exempel – reser säkert hälften av sin tid och kan med andra ord inte fatta så många beslut där hemma. James som är trädgårdsmästare hos oss har inte bott med sin familj på tio eller femton år, för han har jobb i Nairobi och familjen bor kvar på landet.
Det kanske bara betyder att man är man.
”Tanken var nog att man skulle räkna männen – och sedan kvinnorna och barnen som en gemensam undergrupp”, sade en annan kollega M. ”Finns det ingen man i huset så blir kvinnan head of the house och finns det inga föräldrar så blir det barnen”. ???!!!
Och det är lätt att skratta åt det över en kopp te, men här i Afrika är det Verklighet – MÄNNEN – KVINNORNA – barnen. På många ställen handlar det till och med om vad man får att äta. MANNEN får kyckling, KVINNAN får bönor och barnen får det som blir över.
Jämställdehetsverklighet en bra bit från Kaffebaren på Hornsgatan på Södermalm. Där är det väl snarare BARNEN och föräldrarna.
Det känns inte så roligt det heller :-/
En vän till mig – C – blev frikänd i dag! Från vad? Från misstankar om att ha förberett väpnat rån tillsammmas med sin tvillingbror och en kompis.
Det ligger inte för C att vara negativ och bitter, så han åkte till rättegångens sista dag i morse efter att ha lugnat alla andra. Vi tittade säkert på honom med skräck i blicken och hoppades att det inte var sista gången vi sågs. Själv var han – i alla fall tills synes – helt övertygad om att det skulle gå bra.
Han riskerade tio års fängelse – för förberedelse till väpnat rån – för en förberedelse som aldrig ägde rum – och som – om man känner C - känns skrattretande att ens misstänka honom för. C är en av de soligaste – lättaste att ha att göra med – gladadste och på det hela taget bästa personer jag vet. Ni vet en sån där som får dagen att kännas lättare bara genom att visa sig.
För ungefär två år sedan var han ute och festade en kväll med sin bror och en kompis. På väg hem blev de stoppade av polisen, men märkte ingenting, förrän det var försent. I Kenya kan det verkligen bli försent. I alla fall om man har att göra med polisen.
Utan förvarning sköt polisen i alla fall rätt in i bilen och dödade C:s tvillingbror. Själv fick C en allvarlig skottskada och fick åka till akuten. För att skyla över sin egen skuld i det hela bestämde sig polisen för att plantera en leksakspistol i bilen och anklagade hela gruppen för förberedelse till rån. Här i Kenya skjuter polisen oftast misstänkta personer först och sedan tar man reda på om det var sant.
Om det inte var sant brukar det alltid finnas något sätt att se till att det ändå var det. Som att låta någon som just blivit av med sin tvillingbror genomlida två år av rättegångar. För att sedan alltså bli frikänd.
Och vad nu? Äntligen lite rättvisa tänkte jag först. Tills jag kom på att det här är väl för farao inte nån rättvisa. Det är ju snarare normalitet!
Rättvisa vore om poliserna som dödade hans tvillingbror ställdes inför rätta för det de har gjort och dömdes! Rättvisa vore om C fick skadestånd för allt han har genomlidit, för sin döde bror, för bilen, för förlorad tid! Under de två senaste åren har han sett till att alltid vara hemma på kvällarna för säkerhets skull. Det har sina risker att vara en nagel i ögat på någon inom polisen och han vill inte utmana ödet i onödan.
Om han väljer att gå vidare tvingas han genomlida alltihop igen – och igen – och igen – och DÅ kan jag kan tänka mig att han ligger väldigt risigt till i ett samhälle där det kostar några tior att få någon dödad av en (desperat) yrkesmördare. Det är i alla fall vad man säger.
Förresten behöver man kanske inte hyra nån yrkesmördare om man är polis. Då är man ju så van själv ändå.
Fast nu ska jag inte vara sur och bitter utan försöka ta efter C. Gå och ge honom ett STORT BLAFFIGT GRATTIS! Det har han faktiskt förtjänat.
Innan jag åkte hem till Sverige på semester hade jag glömt bort varför folk alltid pratar om vädret i Sverige. Efter tre veckor av i pincip konstant hällregn kom jag ihåg varför. Inte för att jag på något sätt tycker synd om människor i Sverige som det regnar på. Det går ju faktiskt att köpa sig ett par gummistövlar och ett paraply. Och man dör inte av solbrist även om det kanske kan kännas så.
Nu är jag tillbaka i Kenya igen. Jag hade glömt bort varför jag tyckte att väderpratet i Sverige var så enerverande. Nu minns jag det igen. Här i Kenya finns det helt enkelt andra saker att prata om.
Som till exempel att tomten bredvid vår på jobbet och hela dalen bredvid har blivt ”stulen” av en människa med pengar som helt enkelt har gått och köpt sig landrättigheten av någon i Nairobi stads förvalting – som ville ha lite extra pengar till semestern kan man tänka. När miljöorganisationerna kommer för att klaga för att personen i fråga har tagit allmän mark (som folk för övrigt brukar odla mat på) så visar han helt enkelt upp ett lagligt papper – fast han ju som sagt är tjuv.
Annars kan man kanske prata om elen som kommer att börja kapas två dagar i veckan från och med i morgon (dock inte nattetid för då skulle det bli för farligt). Vattnet som driver elverken är helt enkelt inte där mer. Torkan har gått så långt.
Man kan prata om korna som tvingas äta upp planteringarna inne i centrala Nairobi för att det inte finns något gräs – eller om Sthephen och Reginas (bloggare på Kooperation Utan Gränser) grannar som bara kan äta en gång om dagen. Man mår inte särskilt bra om man bara äter en gång om dagen. Till exempel är det ingen större idé att ett barn som äter en gång om dagen går till skolan, för han eller hon lär sig i princip ingenting.
Om man tröttnar på att prata om det kan man börja prata lite om rånarbanden i Nairobi som har blivit bortjagade från sin vanliga bussiness utpressning av taxiförare och numera försörjer sig på att kapa vanliga bilar istället och att kidnappa folk i vanliga bostadskvarter. Framför allt i Westlands där vi bor. Det är lika bra att se till att vara hemma före klockan åtta på kvällen sa min kollega George häromdagen som ett gott råd. Före åtta är det för mycket trafikstockning för att det ska vara bekvämt att ”carjacka”.
Jag trodde aldrig att jag skulle börja upskatta trafikstockningar – men det gör jag alltså. Hellre fyra timmar i en bil uttråkad än åtta timmar mitt i natten med en desperat kidnappare i tjugoårsåldern.
Så positiv är jag Man kanske blir gnällig av att vara gravid. JA jag är i fjortonde veckan och har sett den lilla figuren på en tv-skärm. Den är nio centimeter lång och färdigutvecklad och har ett hjärta som slår 152 slag i minuten eller nåt sånt. Själv känner jag mig också ganska utvecklad redan men mår helt strålande. Men så äter jag också betydligt oftare än en gång om dagen.
Det var allt för idag.
Anette
Hej igen från Kooperation Utan Gränsers trögaste bloggare. Jag får bara inte ur mig någonting. Har satt mig framför datorn flera gången och försökt.
Ändå finns det massor att berätta om. Som att jag har varit på matresa här i Kenya med två svenska stjärnkockar (får man kalla dem så?). Här kommer några alternativ. Kändiskock. Matkreatör. Nutritionsexpert. Viltexpert. Sara Begner. Erik Brännström. Sara är Coops nya matnamn och Erik – som även kallas för ”Den Vilda Kocken” – är ambassadör för Kooperation Utan Gränser.
Det blev en helt fantastisk resa – även för mig som arrangör. För att undvika att de blev ”satta på pidestal” som är väldigt vanligt om du är gäst här i Afrika (när du är på pidestal reser du runt och sitter i fåtöljer utsatta under träd på någons gårdsplan, dricker läskedrycker och äter kex medan du lyssnar på jääätelånga tal) så hade vi sett till att de skulle få jobba.
Och de fick JOBBA. De fick verkligen jobba. När kvinnogrupperna fattade att vi menade allvar med att de fick köra med Sara och Erik. Att de verkligen hade kommit för att vara deras elever. Då fanns det ingen ände på instruktionerna och skratten och tillrättavisningarna och arbetsuppgifterna.
De högg ved och rensade fisk och skördade bönor och hämtade vatten och plockade hönor och satt i bolmande rök på huk vid grytor tills ögonen rann. Jag blev jätteimponerad! Och det blev alla tanterna också. De började älska Sara och Erik och det kändes som om vi aldrig skulle åka därifrån. Vi blev uppsugna i den stora allmänna familjen, som en by på den afrikanska landsbygden ofta är. Det känns ungefär lika självklart som att vara med familjen på landet på sommaren. Alla har sin plats.
Erik fick magsjuka och blev tvungen att åka till doktorn. Men han repade sig snabbt.
om ni kollar in deras bloggar kan ni säkert läsa mer om den resan:
http://vildakocken.blogspot.com/
http://alltidhungrig.blogspot.com/
Det var allt jag fick ur mig i dag.
Vi hörs!
Tillbaka på jobbet igen efter en långhelg vid Naivasha Lake. Har ont på konstiga ställen, utsidan av armarna, sittbenen, huden i pannan. Det blev en riktig friskushelg. Cyklade i nationalparken Hells Gate, klättrade ner i en ravin och upp på ett berg, tog en ridsafari och tittade på zebror och nyfödda wild beasts, åkte båt och tittade på flodhästar. För ovanlighetens skull. Det är inte så ofta vi turistar här i Kenya. Det blir så mycket resande ändå, men varje gång vi gör det så är det lika underbart!
Förutom det har jag gått med i Facebook. Ungefär lika spännande. Jag har stretat emot i många år. Skrattat åt det och tyckt att folk som håller på med det borde skärpa sig – är löjliga exibitionister. Varför lägga ut sina foton på nätet och kommunicera med människor du träffade för tjugo år sedan? Nu fattar jag Det är ju jätteroligt. Särskilt för mig som börjar känna mig långt borta plötsligt från allt som är hemma. Första året bara flög i väg och jag tänkte knappt på allt som jag har lämnat, men nu börjar det komma ikapp mig.
Fast egentligen är det likadant hemma (i alla fall för mig). Livet förändras och man lämnar saker bakom sig hela tiden. Andra stannar med samma människor hela livet oavsett om de flyttar omkring eller stannar på samma plats. Med facebook har jag upptäckt att det finns människor som jag inte har tänkt på att kontakta sen jag var femton och nu när de dyker upp där känns det som om jag fortfarande känner dem jätteväl.
På facebook gjorde jag i alla fall mitt första ”Vilken hundras är du” test. Jag blev en Bernersenner! En snäll hund som är misstänksam mot främlingar men som gillar att vara med sin flock!
Efter det har jag varit uppmärksam på bevis. Jag som alltid har trott jag jag är en ensamvarg – eller i alla fall motvalls – allt har varit en lögn. Det ser jag nu.
I Hells Gate till exempel, så tvingade jag Ibrahima att hänga med på cykeltur i en nationalpark med vilda djur, grundat helt på idén att alla andra cyklar ju här, då kan det ju inte vara farligt (!). Väl ute i parken insåg vi att vi var helt ensamma med bufflar och vattenbufflar, babianer och vildsvin…och ormar… (inte ens när vi träffade på en orm nere i en ravin blev jag rädd – för vi hade ju en guide
Sen klättrade vi upp på ett berg och jag tänkte samma sak. Det här kan väl inte vara farligt för alla andra gör ju det…och förresten har jag inte hört om nån som har trillat ner. Ända tills jag såg Ibrahima stå och vingla på kanten och insåg att han faktiskt kunde TRILLA NER.
Det är klart att det måste vara farligt att vara ensam på en cykel i en Afrikansk nationalpark… att stå på ett berg utan staket…att träffa en orm i bara sandalerna…Men jag gör det ändå. Bara jag har någon att följa efter som säger att det är okej.
Och så nu facebook då. Jag är en bernersenner.
Jag är rädd för att jag har förvandlats till något jag minst av allt ville bli. En gnällig kritisk utlänning. När jag kom till Kenya – och träffade på just gnälliga kritiska utlänningar – som till på köpet inte hade lärt sig att prata swahilii (det finns många) – så tänkte jag att det där, det kommer aldrig att hända mig.
Och titta på mig nu. Jag kan på sin höjd säga hej och hejdå på swahilii och säga att jag inte vill ha så mycket socker i teet. Och i går när jag var och fikade med en kompis ägnade vi två timmar åt att spy galla över kenyanska män som inte fattar att man inte kan sextrakassera unga praktikanter på en kvinnoorganisation (typiskt kenyanska män) och Nairobi i allmänhet och hur vi inte blir bra bemötta av kenyanska kvinnor i omklädningsrummet när vi kommer in. Ingen hälsar (typiskt kenyanska kvinnor). Och hur fruktansvärt det är med våldet som drabbar alla överallt…
Saker som i och för sig är verklighet. Men är det inte alltid så – i alla samhällen? – att det finns en massa dåliga saker – som alla är medvetna om och accepterar eller inte accepterar – men att om du känner dig med i ett samhälle så låter du dem inte ta överhanden. Jag tänker på invandrare i Sverige som jag har mött och som verkar ha varit drabbade av samma sak. En slags fixering vid det som är dåligt just för att man inte känner sig välkommen – inte med – och en tendens att börja spy galla över det man inte är en del av.
Är det bara ”surt sa räven”? eller är det något annat? Tråkigt är det i alla fall – och meningslöst.
Jag undrar hur man ska göra för att bryta ett sånt mönster – för dåliga exempel kommer säkert inte att saknas framöver. Alla drabbas av dem. Hur gör man för att inte låta dem färga sin känsla av ett land?
Jag tog med mig en riktig new age bok när jag åkte till Kenya ”Att välja glädjen” av Deepak Chopra. Jag kanske ska börja läsa den. Eller det har jag i sanningens namn redan gjort. Kapitlet jag har börjat med heter ”att styra sitt medvetande”. Man ska sitta avslappnat och säga ”Satt chitt ananda” medan man tänker att man är fullständigt fylld av kärlek till allt och alla.
Det hjälper faktiskt – hur konstigt det än låter. En gång gjorde jag det experimentet i tunnelbanan i Stockholm. Jag åkte i rulltrapporna och istället för att tänka att alla människor jag mötte var i vägen och jobbiga idioter – så började jag tänka att jag kände kärlek för var och en av dem och försökte föreställa mig att jag var de.
Eller också gör jag bara som Ibrahima sa till mig i går. Försöker komma ihåg att de där ”svinen till män” – i kvinnoorganisationen – bara är en bråkdel av alla män jag träffar här. ”Tänk på dina kollegor Titus och George och Maina. De skulle aldrig göra nåt sånt” sa han.
Och han har så rätt. Varför ska några få människors misstag egentligen färga bilden av en hel grupp? Är det inte det som är uppkomsten till allt ont här i världen. Till att man tar distans – till fördomar i allmänhet.
Jag vägrar. Jag väljer glädjen.
Så här gör mina kenyanska kollegor för att hålla sig positiva.
E-post meddelande från Maina. Anything goes:
There was a blind girl who hated herself because she was blind. She hated everyone, except her loving boyfriend. He was always there for her. She told her boyfriend, ‘If I could only see the world, I will marry you.’
One day, someone donated a pair of eyes to her. When the bandages came off, she was able to see everything, including her boyfriend.
He asked her,’Now that you can see the world, will you marry me?’ The girl looked at her boyfriend and saw that he was blind. The sight of his closed eyelids shocked her. She hadn’t expected that. The thought of looking at them the rest of her life led her to refuse to marry him.
Her boyfriend left in tears and days later wrote a note to her saying: ‘Take good care of your eyes, my dear, for before they were yours, they were mine.’ This is how the human brain often works when our status changes. Only a very few remember what life was like before, and who was always by their side in the most painful situations.
Life Is a Gift
Today before you say an unkind word – Think of someone who can’t speak.
Before you complain about the taste of your food – Think of someone who has nothing to eat.
Before you complain about your husband or wife – Think of someone who’s crying out to GOD for a companion.
Today before you complain about life – Think of someone who went too early to heaven.
Before whining about the distance you drive – Think of someone who walks the same distance with their feet.
And when you are tired and complain about your job – Think of the unemployed, the disabled, and those who wish they had your job.
And when depressing thoughts seem to get you down – Put a smile on your face and think: you’re alive and still around.
