…att jag gick och drömde om att gifta mig. Har alltid tänkt att det nog inte är min ”grej” – fult uttryck förlåt. Men tji fick jag. På torsdag blir det av. Från början var det tänkt att det bara skulle vara jättelitet – pytte pytte litet. Bara Ibrahima och jag och två vittnen från den svenska ambassaden på det svenska residenset här i Nairobi. Sedan skulle vi smita till en restaurang och – klart!

Vet inte när det ändrade sig riktigt. Det var nog jag som liksom pratade med några av våra vänner här och nämnde att kanske kanske vi skulle ha något litet på kvällen i alla fall hemma hos oss… och de sa att självklart ska ni ha en fest!

Och jag sa – ja självklart SKA VI HA DET.

Nu har vi bjudit in åtta grannar med fyra barn och elva kollegor med respektive och barn, min swahililärare med familj och några till.

Jag har köpt en dyr klänning och beställt tid för håruppsättning och köpt nya skor.

Oj vad snabbt det gick för dig att bli ”la marrié”  (hon som ska gifta sig/bruden) sade Ibrahima och tittade förundrat på mig häromdagen när jag för tionde gången frågade om han tyckte att jag skulle ta den klänningen eller den. (är det verkligen meningen att man ska släpa runt den blivande maken när man tittar på bröllopsklänningar?)

Sedan började jag fråga om jag kanske borde ångra mig och avbeställa den där håruppsättningen i alla fall. Det tyckte han inte.

Nu ska vi till och med ha catering. Det är ju inte så roligt och stå och röra i grytor i matoset mitt emellan själva bröllopet och festen och sen springa runt med en flottig håruppsättning. Eller hur?