Så är jag tillbaka på kontoret igen – en gift kvinna. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på det.

Det blev verkligen en helt fantastisk dag. Allt gick som det skulle – helt och hållet tack vare andra människor (själv var jag så stressad och nervös över själva allvaret i att gifta sig så jag kunde inte ta hand om någonting – knappt mig själv). Vi kom i alla fall till det svenska residenset – en halvtimme försent – och hittade alla väntandes med bekymrade ansiktsuttryck på trappan.

Själva ceremonin var inte så komplicerad. Det jag minns bäst är i alla fall att vi ska hålla ihop i dåliga tider och i bra. Kanske den största skillnaden på något sätt – att man bestämmer sig för att göra mer – tänka efter lite noggrannare – innan man ger sig iväg. Man bestämmer sig för att någon är så viktigt att det inte bara är att göra slut.

Ibland tänker jag att den generation jag tillhör (i alla fall i stan) inte har fått lära sig att göra några ”comittments” längre. Vi jobbar på tillfälliga jobb – vikariat eller korttidskontrakt – flyttar mellan olika ställen – byter vänner. Det enda långsiktiga som händer i någons liv blir om han eller hon får barn. När det tvingar sig på. Den totala motsatsen till de människor jag möter när jag reser omkring här. Människor som aldrig tänker flytta från sin hemby, tänker bli bonde som sina föräldrar, gifter sig unga, lever på.

Dagen efter bröllopet åkte vi i alla fall till Mombasa spontant med – Åsa och Leo – ett par vänner. Kom i väg lite sent på grund av feststädandet och när klockan närmade sig sex och solen gick ner fick vi plötsligt punktering – ett högt väsande ljud på höger sida bak. Vi stannade till och började byta till reservdäcket. Åsa och Leo högljutt svärande över däcken som de nyss hade köpt (begagnade). Jag stod som en levande varningsflagga och försökte få alla lastbilar att åka så långt från vägkanten som möjligt. Plötsligt kom det två män i t-shirt släntrande längs vägen och ju närmare de kom blev det klart – en av dem hade en AK4 i handen. Hysteriska kastade vi oss in i bilen och åkte i väg med en rivstart och AK4.e mannen stående längs vägkanten viftande. Varningstriangeln lämnade vi bakom oss.

Några hundra meter längre fram stannade vi till vid en ”Wild life reserve” grind och bad om hjälp – och fick veta att rånarna bara vara parkvakter som hade sett oss och kommit för att hjälpa till… antagligen hade de bytt om för att gå hem och sett oss och skyndat sig ut. Sorgligt verkligen – eller också skrattade de. Vi måste ha sett ganska roliga ut. Nu förstår jag i alla fall varför man inte ska resa på kvällen i Afrika.

Och jag måste verkligen börja träna på att byta reservdäck!