Tack så jättemycket för alla lyckönskningar och inlägg!!!

Jag blir så himla glad när jag får dem. Ibland känns det lite ensamt att blogga. Man skriver ur sig något rätt ut i ingenting liksom – fast det är ju inte sant – blir förvånad och väldigt smickrad varje gång jag fattar att ni går in och läser.

Har varit i Uganda på resa en vecka – och blivit hönsägare! Det är lite av en dröm som har gått i uppfyllelse. Nu fattas bara en get och en katt. Tyvärr kunde jag inte behålla vårdnaden av hönan så länge. Hönor är inte välkomna på flyg tror jag och i bagageavdelningen hade hon väl blivit djupfryst. Så hon fick stanna i Uganda. Nu pickar hon bommullsfrön och äter gräs i en husruin hos Nyakatonzi Cooperative Union i Kasese. Jag har blivit lovad att när jag kommer nästa gång har hon blivit minst sju till.
Själva resan gick ut på att hälsa på bönder i olika kooperativ vi jobbar med i Uganda. Började med invigningen (inte av mig) av Ugandas första kooperativa mejeri och sedan fortsatte jag till Kasese vid gränsen till Kongo för att träffa familjer som har varit med i ett jämställdhetsprojekt. Ibland är det rätt skönt att inte veta vilka strapatser man ska igenom för att komma till ett ställe. Den här gången började vi med att åka på en väg, som blev en stig och tillslut fick vi gå ur bilen och börja gå.

Ända sedan förra gången jag var i västra Uganda har jag tänkt att någon gång, skulle jag vilja ta mig upp på ett av alla höga berg. Det har sett så lockande ut med alla hus som klänger sig fast längs bergssidorna och jag har undrat hur folk orkar ta sig upp och ner för berget hela tiden.

Det visade sig att den gången blev nu. jag fick ta mitt bagage och börja klättra. Medan jag stretade uppåt tänkte jag som sagt på alla dem som klättrar upp och ner längs bergssidorna varje dag. Barn som går till skolan i byn, kvinnor som hämtar vatten i floden i dalen (för det är bara kvinnor som hämtar vatten), kvinnor som kånkar varor till den lokala marknaden (för det är kvinnorna som bär skörden och männen som får inkomsten), män som bär upp byggmaterial…
I de familjer jag hälsade på hade kooperativets jämställdhetsutbildning faktiskt ändrat på nästan allting. Maken hade börjat sopa och hämta vatten. Kvinnan hade börjat sköta getter och vara med och planera ekonomin.

”Vad är den största skillnaden” frågade jag maken i den ena familjen.”Förutom att jag har börjat berätta för min fru vad jag tjänar – så är det nog att jag har börjat värma vatten åt henne när hon kommer hem sent – så att hon kan ta ett varmt bad!” Ett ganska så svårslaget jämställdhetsframsteg i en afrikansk familj. Det skulle nog de allra flesta som bor här hålla med om. Så fort jag hinner ska jag skriva ett reportage så att ni får möta dem.
Fick alltså en höna i present innan jag skulle gå hem – klättra hem – och en jättestor pumpa. Som tur var fick jag hjälp att bära, för själv hade jag fullt sjå med att klänga tag i träd och hålla emot med en vandringsstav för att inte trilla ner. 
Medan vi gick där berättade jag för min guide Kule ( projektledare för jämställdhetsprojetet) om min morfar och mormor som alltid har tyckt att gym-träning är bland det löjligaste som finns. Varför slösa bort energin på ett gym när man kan göra något mycket meningsfullare – som att arbeta. 

”Vilka bra människor. De har helt rätt.” svarade Kule som själv växte upp där på bergstoppen. Ibland – när jag tänker på hur stark och kapabel den äldre generationen i Sverige var och vilken veklingsgeneration jag själv tillhör – så skäms jag.

Hej Hej från Anette (som tvingdes ge sin tyngsta väska till en riktig gamling (ordföranden i byn) på väg upp på berget :-/)