Buuu – jag sitter just och läser att hela familjen ska spendera Kristi Himmelsfärd i sommarstugan i Sunne. Jag vill också ha Kristi Himmelsfärd! I Sunne! Jag vill vara ledig i en solig vår med nyväckt trädgård och fundera på vad vi ska plantera i år och bygga en spaljé och dricka kaffe på altanen med utsikt över en insjö! Jag vill se min systerdotter kravla sig fram och dra i sladdar och vara med när min kusin ska visa upp sitt nya barn som kommer med kejsarsnitt på onsdag.

Men det är så det är. Man kan inte få allt på samma gång och jag får bärga mig tills i juli och SEMESTER. En hel månad.

Annars har jag inte mycket nytt att berätta. Börjar så smått vänja mig vid att vara gift. Hade inte förväntat mig att det skulle kännas så annorlunda. Det är ju mest en formalitet tänkte jag. Men det gör det verkligen. Känns annorlunda alltså. Har börjat tänka mycket längre och oroa mig för en massa saker och sedan tillslut lugna ner mig och inse hur skönt det är när något är på riktigt lång sikt. När man har gift sig kan man visa upp vad man går för. Plåga den andre med att älta och älta hjärnspöken… Han kommer ju ändå att stanna kvar. I femtio år minst. Det sa han i alla fall i går.

Och just precis nu så kommer jag faktiskt ihåg varför jag vill vara här i Afrika. Sitter och redigerar webbfilmer från min senaste resa i Malawi och inser hur många underbara människor jag mötte där. Kom och tänka på Hilda i en av Malawis hivgrupper och Mery Jamison i ungdomsgruppen Kawona. I dag är det förresten val i Malawi. Och så tänker jag på mina kollegor George och Margaret och Maina här på kontoret och inser att det kanske inte är så dumt ändå. Att vara här. Hemma har jag ju faktiskt varit i nästan 39 år.

Nu ska jag gå och ta en kopp te med två tredjedelar mjölk och en del vatten. Kenyan tea och en snacktur på kontoret och sedan ska jag gå och träna. Skärpning!