Tillbaka på jobbet igen efter en långhelg vid Naivasha Lake. Har ont på konstiga ställen, utsidan av armarna, sittbenen, huden i pannan. Det blev en riktig friskushelg. Cyklade i nationalparken Hells Gate, klättrade ner i en ravin och upp på ett berg, tog en ridsafari och tittade på zebror och nyfödda wild beasts, åkte båt och tittade på flodhästar. För ovanlighetens skull. Det är inte så ofta vi turistar här i Kenya. Det blir så mycket resande ändå, men varje gång vi gör det så är det lika underbart!

Förutom det har jag gått med i Facebook. Ungefär lika spännande. Jag har stretat emot i många år. Skrattat åt det och tyckt att folk som håller på med det borde skärpa sig – är löjliga exibitionister. Varför lägga ut sina foton på nätet och kommunicera med människor du träffade för tjugo år sedan? Nu fattar jag Det är ju jätteroligt. Särskilt för mig som börjar känna mig långt borta plötsligt från allt som är hemma. Första året bara flög i väg och jag tänkte knappt på allt som jag har lämnat, men nu börjar det komma ikapp mig.

Fast egentligen är det likadant hemma (i alla fall för mig). Livet förändras och man lämnar saker bakom sig hela tiden. Andra stannar med samma människor hela livet oavsett om de flyttar omkring eller stannar på samma plats. Med facebook har jag upptäckt att det finns människor som jag inte har tänkt på att kontakta sen jag var femton och nu när de dyker upp där känns det som om jag fortfarande känner dem jätteväl.

På facebook gjorde jag i alla fall mitt första ”Vilken hundras är du” test. Jag blev en Bernersenner! En snäll hund som är misstänksam mot främlingar men som gillar att vara med sin flock!

Efter det har jag varit uppmärksam på bevis. Jag som alltid har trott jag jag är en ensamvarg – eller i alla fall motvalls – allt har varit en lögn. Det ser jag nu.

I Hells Gate till exempel, så tvingade jag Ibrahima att hänga med på cykeltur i en nationalpark med vilda djur, grundat helt på idén att alla andra cyklar ju här, då kan det ju inte vara farligt (!). Väl ute i parken insåg vi att vi var helt ensamma med bufflar och vattenbufflar, babianer och vildsvin…och ormar… (inte ens när vi träffade på en orm nere i  en ravin blev jag rädd – för vi hade ju en guide

Sen klättrade vi upp på ett berg och jag tänkte samma sak. Det här kan väl inte vara farligt för alla andra gör ju det…och förresten har jag inte hört om nån som har trillat ner. Ända tills jag såg Ibrahima stå och vingla på kanten och insåg att han faktiskt kunde TRILLA NER.

Det är klart att det måste vara farligt att vara ensam på en cykel i en Afrikansk nationalpark… att stå på ett berg utan staket…att träffa en orm i bara sandalerna…Men jag gör det ändå. Bara jag har någon att följa efter som säger att det är okej.

Och så nu facebook då. Jag är en bernersenner.