Jag har sett en bild på mina inälvor! Eller inte just på mina kanske, men på gravida kvinnors inälvor i allmänhet. Helt otroligt! Det finns ju ingen plats! Inte undra på att man får sura uppstötningar och förstoppning och kramp i sidan och måste springa på toaletten…

Ändå känner jag mig JÄTTENÖJD! Det finns inget roligare än att ligga ner nånstans och lägga en hand på magen och vänta på SPARKAR. Att prata med sin bäbis. I går var vi på vår första föräldrakurs. (För er som inte har hängt med i det så är jag alltså gravid i 25:e veckan.) Det blir sex kvällar med två barnmorskor från Aga Khan Hospital i Nairobi. Tolv timmars Lamazkurs – eller hur man lär sig att kroppen vet hur den ska göra. Ju mindre påverkan utifrån desto bättre! Precis så vill jag att det ska vara.

Vi var sju par som verkligen speglar befolkningen här i Kenya (eller rättare sagt i de rikare delarna av Nairobi). Alla förstagångsföräldrar. Tre indiska par och tre kenyanska, en engelsk kvinna med sin kompis (eftersom mannen arbetar för sent och inte kan komma) och så vi. Lite generad stämning som alltid i en ny grupp. Men ÄNTLIGEN en miljö där man inte ignorerar PAPPAN. När vi har varit på sjukhuset på rutinkontroller hos doktorn har de knappt ägnat Ibrahima en blick. Inte frågat om han är pappan, om vi är ett par, om han har några frågor. När vi var på ultraljud fick han order att stanna i sitt hörn tills sköterskan hade mätit klart. Då fick han på nåder närma sig teveskärmen. Men hon tittade inte på honom under hela tiden och det såg ut som om hon frågade sig vad han egentligen gjorde där. Påminner lite om min mormors inställning till män ”GUBBAR OCH UNGAR DE ÄR ITTNA TESS!” (Värmländska för: män och barn är inte mycket att ha). Så är jag uppfostrad

För övrigt verkar det som om regnet ÄNTLIGEN har kommit till Kenya. Först var luften kylig och lite fuktig som den ofta är i Sveige. Ett säkert tecken på att regnet är i faggorna sade min arbetskamrat Margaret häromdagen. I går började det blåsa och så äntligen i natt var det här! Hoppas bara att det håller i sig.

Nu väntar alla nervöst på  ”El Niño” (ovädret, stormen, el spanska för pojken) som tydligen ska komma snart. Sist den kom skapade den flodvågor inne i stan som dränkte människor, vägar och hus spolas bort. Det knäppa är att efter evigheter av torka är folk nästan förväntansfulla. Vi längtar. Folk längtar. Efter regn i vilken form som helst bara det kommer. Då kommer i alla fall vattenreserven att fyllas på för ett tag.

På återhörande! I dag är det fredag! Friday – Furahi day (Swahili för glädjedag) och på måndag och tisdag är det ledigt! Tjohooo! Då kan man också fylla på reserverna. I väntan på el Niño.