Hemlängtan och hjärnspöken

Buuu – jag sitter just och läser att hela familjen ska spendera Kristi Himmelsfärd i sommarstugan i Sunne. Jag vill också ha Kristi Himmelsfärd! I Sunne! Jag vill vara ledig i en solig vår med nyväckt trädgård och fundera på vad vi ska plantera i år och bygga en spaljé och dricka kaffe på altanen med utsikt över en insjö! Jag vill se min systerdotter kravla sig fram och dra i sladdar och vara med när min kusin ska visa upp sitt nya barn som kommer med kejsarsnitt på onsdag.

Men det är så det är. Man kan inte få allt på samma gång och jag får bärga mig tills i juli och SEMESTER. En hel månad.

Annars har jag inte mycket nytt att berätta. Börjar så smått vänja mig vid att vara gift. Hade inte förväntat mig att det skulle kännas så annorlunda. Det är ju mest en formalitet tänkte jag. Men det gör det verkligen. Känns annorlunda alltså. Har börjat tänka mycket längre och oroa mig för en massa saker och sedan tillslut lugna ner mig och inse hur skönt det är när något är på riktigt lång sikt. När man har gift sig kan man visa upp vad man går för. Plåga den andre med att älta och älta hjärnspöken… Han kommer ju ändå att stanna kvar. I femtio år minst. Det sa han i alla fall i går.

Och just precis nu så kommer jag faktiskt ihåg varför jag vill vara här i Afrika. Sitter och redigerar webbfilmer från min senaste resa i Malawi och inser hur många underbara människor jag mötte där. Kom och tänka på Hilda i en av Malawis hivgrupper och Mery Jamison i ungdomsgruppen Kawona. I dag är det förresten val i Malawi. Och så tänker jag på mina kollegor George och Margaret och Maina här på kontoret och inser att det kanske inte är så dumt ändå. Att vara här. Hemma har jag ju faktiskt varit i nästan 39 år.

Nu ska jag gå och ta en kopp te med två tredjedelar mjölk och en del vatten. Kenyan tea och en snacktur på kontoret och sedan ska jag gå och träna. Skärpning!

Sexarbetare och häxor

När jag pluggade litteratur pratade vi om att det är bättre att läsa romaner om du vill lära känna ett samhälle – än dagens tidning. Romaner berättar oftast om hur saker är – medan tidingarna berättar hur det inte är – nämligen avvikelserna. Det onormala.

Jag hoppas det, för jag upphör aldrig att bli förvånad när jag läser kenyanska dagstidningar. I går hade en ung man – 29 år – hängt sig på grund av att hans favoritlag Chelsea förlorade. Det enda meddelande han hade lämnat efter sig var en lapp där det stod att någon skulle ge någon en telefon som mannen i fråga hade lånat. Inte en rad till de stackars föräldrarna. I dag var det någon som hade skrivit en insändare om att kenyaner är alldeles för upphängda på fotoboll som händer i en annan världsdel och frågade vilken kenyan som skulle kunna tänka sig att dö för det kenyanska Harambee stars. Ingen hoppas jag! Herregud!

Annars har tidingarna mest varit fulla av de vanliga bråken mellan presiden Kibaki och premiärminister Odinga. Politiken är konstant blockerad här i Kenya på grund av att de två viktigaste ledarna vägrar prata med varandra. Enligt uppgift kunde de inte ens enas om vem som skulle ha vilket rum på konferenshotellet senast de var på samma ställe för att sammanträda. Folkets förrakt växer.

Det senaste försöket till folklig påverkan var – EN SEXBOJKOTT – jag skämtar inte. Kenyanska kvinnoorganisationer uppmanade alla kvinnor att FÖRNEKA – sina män sex under en vecka :-/ så att Raila Odinga och Mwai Kibaki skulle börja prata med varandra igen. För att männen inte skulle gå till prostituerade – för det har hela tiden antagits att om en kenyansk man ”förnekas” sex med sin fru en enda dag – så springer han genast till en prostituerad – så skulle kvinnoorganisaionerna betala de prostituerades löner så att de inte tog några kunder(!)

Om det inte vore så sorgligt skulle det vara ganska roligt. Debatten i tidningarna har varit HÄTSK. Någon tyckte att det inte var tillrådigt med en sexstrejk eftersom det står i bibeln att kvinnan ska underkasta sig mannen – och då går det ju inte att strejka. Andra mera vettiga debattörer har fört upp den rimliga frågan om kvinnors förhållande till sex här i Kenya. Är det alltså ett vapen. Något kvinnor gör för att ställa upp. Ett arbete man kan strejka från. Är kvinnor bara kroppar och det enda de kan ta ifrån sina män är sex?

Nu är strejken slut och politikerna ser ut att vara lika ovänner.

Annars är det kanske häxbränning som gör mig mest illamående just nu i den kenyanska debatten. Enligt en artikel i gårdagens tidning är det omkring sex personer i månaden (företrädesvis gamla människor) - bara i landsdelen Kisii i västra Kenya – som bränns upp av sina grannar för att de misstänks vara häxor. När jag försökte diskutera det med en bekant så svarade vederbörande att ”det ju är bättre att häxor bränns av sina grannar än att polisen gör det”!!!! ”men det finns ju inga häxor!!! – och förresten är det de som dödar som kommer från helvetet – vrålade jag – och lade till att jag hoppas att de kommer att brinna där i en miljon år – om nu helvetet skulle råka finnas” ”det är vad du tror ja” svarade han ”men häxor finns och vad ska man göra med dem då?”

…

Körkort dörkort

Ibrahima har tagit kenyanskt körkort! Han hade pluggat i evigheter – oroat sig massor – funderat på om nio månaders engelska verkligen var tillräckligt…

På uppkörningsdagens morgon var vi redo tidigt. Fast beslutna att vara där bland de första så att det skulle gå smidigt och fort. Sju var det sagt – på Karen Police Station (Karen för Karen Blixen från Out of Africa – det var där hon bodde).

Karen Police Station var ett inte fullt lika romantiskt ställe. Spartanska bostadslängor för poliser och deras familjer – en liten kantin med kött och ugali (stabbig majsgröt) – ett frukansvärt dass där många av kvällens festande poliser hade missat hålet – och en parkering full med krockade bilar.

Vi satte oss på en bänk för att vänta i regnet. Efter en halvtimme knackade vi försiktigt på en kontorsdörr för att fråga om man behövde registrera sig – nähä – det är bara att vänta – okej.

En timme senare hade bänkarna blivit fulla av andra körkortsaspiranter och kontoret innanför fullt av tjänstemän. Fortfarande inte en rörelse. Tillslut kom en man ut med papper att fylla i – uppkörningsprotokoll. När allas protokoll var inlämnade började uppropet. ”Ställ er i en kö här”

Ibrahima som hade lämnat in först blev uppropad sist – men förmidligen eftersom han var där med mig som är vit – blev han ombedd att ställa sig först i kön (!) – det är bara att vänja sig intalade vi oss – så är det här i Kenya – och förresten var vi först på plats – så det så…

Han blev uppropad igen och gick in – och kom ut lika snabbt…

”Nu är det färdigt - jag klarade mig” ”Va” ”Ja det var bara några frågor och så fick peka på några trafikmärken och en rondell…”

Sedan var det bara att vänta igen. Uppkörningen en timme senare bestod av en trepunktsbackning – EN TREPUNKTSBACKNING!

”Jajjamän! det är trepunktsbackningarna som gör en chaufför. Nu är vi klara med honom.” sade uppkörningspolisen nöjt till mig där jag stod bredvid och gapade.

Vi körde ut från parkeringen med de krockade bilvraken – Ibrahima  med ett godkänt körkortstest i handen – och tänkte på femtio nybakade körkortsinnehavare som snart skulle ut i trafiken…

Det är inte så konstigt att trafiken dödar betydligt fler här i Afrika än Aids och TBC. Fast enligt statistiken är det betydligt säkrare att köra bil än att inte göra det om man vill överleva i trafiken här. Värst är det för vanliga gångtrafikanter. De kanske inte fattar att man ska se upp för trepunktsbackarna.

Från en vekling och hönsägare

Tack så jättemycket för alla lyckönskningar och inlägg!!!

Jag blir så himla glad när jag får dem. Ibland känns det lite ensamt att blogga. Man skriver ur sig något rätt ut i ingenting liksom – fast det är ju inte sant – blir förvånad och väldigt smickrad varje gång jag fattar att ni går in och läser.

Har varit i Uganda på resa en vecka – och blivit hönsägare! Det är lite av en dröm som har gått i uppfyllelse. Nu fattas bara en get och en katt. Tyvärr kunde jag inte behålla vårdnaden av hönan så länge. Hönor är inte välkomna på flyg tror jag och i bagageavdelningen hade hon väl blivit djupfryst. Så hon fick stanna i Uganda. Nu pickar hon bommullsfrön och äter gräs i en husruin hos Nyakatonzi Cooperative Union i Kasese. Jag har blivit lovad att när jag kommer nästa gång har hon blivit minst sju till.
Själva resan gick ut på att hälsa på bönder i olika kooperativ vi jobbar med i Uganda. Började med invigningen (inte av mig) av Ugandas första kooperativa mejeri och sedan fortsatte jag till Kasese vid gränsen till Kongo för att träffa familjer som har varit med i ett jämställdhetsprojekt. Ibland är det rätt skönt att inte veta vilka strapatser man ska igenom för att komma till ett ställe. Den här gången började vi med att åka på en väg, som blev en stig och tillslut fick vi gå ur bilen och börja gå.

Ända sedan förra gången jag var i västra Uganda har jag tänkt att någon gång, skulle jag vilja ta mig upp på ett av alla höga berg. Det har sett så lockande ut med alla hus som klänger sig fast längs bergssidorna och jag har undrat hur folk orkar ta sig upp och ner för berget hela tiden.

Det visade sig att den gången blev nu. jag fick ta mitt bagage och börja klättra. Medan jag stretade uppåt tänkte jag som sagt på alla dem som klättrar upp och ner längs bergssidorna varje dag. Barn som går till skolan i byn, kvinnor som hämtar vatten i floden i dalen (för det är bara kvinnor som hämtar vatten), kvinnor som kånkar varor till den lokala marknaden (för det är kvinnorna som bär skörden och männen som får inkomsten), män som bär upp byggmaterial…
I de familjer jag hälsade på hade kooperativets jämställdhetsutbildning faktiskt ändrat på nästan allting. Maken hade börjat sopa och hämta vatten. Kvinnan hade börjat sköta getter och vara med och planera ekonomin.

”Vad är den största skillnaden” frågade jag maken i den ena familjen.”Förutom att jag har börjat berätta för min fru vad jag tjänar – så är det nog att jag har börjat värma vatten åt henne när hon kommer hem sent – så att hon kan ta ett varmt bad!” Ett ganska så svårslaget jämställdhetsframsteg i en afrikansk familj. Det skulle nog de allra flesta som bor här hålla med om. Så fort jag hinner ska jag skriva ett reportage så att ni får möta dem.
Fick alltså en höna i present innan jag skulle gå hem – klättra hem – och en jättestor pumpa. Som tur var fick jag hjälp att bära, för själv hade jag fullt sjå med att klänga tag i träd och hålla emot med en vandringsstav för att inte trilla ner. 
Medan vi gick där berättade jag för min guide Kule ( projektledare för jämställdhetsprojetet) om min morfar och mormor som alltid har tyckt att gym-träning är bland det löjligaste som finns. Varför slösa bort energin på ett gym när man kan göra något mycket meningsfullare – som att arbeta. 

”Vilka bra människor. De har helt rätt.” svarade Kule som själv växte upp där på bergstoppen. Ibland – när jag tänker på hur stark och kapabel den äldre generationen i Sverige var och vilken veklingsgeneration jag själv tillhör – så skäms jag.

Hej Hej från Anette (som tvingdes ge sin tyngsta väska till en riktig gamling (ordföranden i byn) på väg upp på berget :-/)

Och i dag fyller jag…

…40

Så var det sagt.

Fick just ett gratulationskort av familjen där det står att Lukas Moodysson, Jennifer Aniston, Renee Zellweger och Carl-Einar Häckner också är födda 1969!

Och det är jag med  :-) Så det så

Smekmånad med punktering

Så är jag tillbaka på kontoret igen – en gift kvinna. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på det.

Det blev verkligen en helt fantastisk dag. Allt gick som det skulle – helt och hållet tack vare andra människor (själv var jag så stressad och nervös över själva allvaret i att gifta sig så jag kunde inte ta hand om någonting – knappt mig själv). Vi kom i alla fall till det svenska residenset – en halvtimme försent – och hittade alla väntandes med bekymrade ansiktsuttryck på trappan.

Själva ceremonin var inte så komplicerad. Det jag minns bäst är i alla fall att vi ska hålla ihop i dåliga tider och i bra. Kanske den största skillnaden på något sätt – att man bestämmer sig för att göra mer – tänka efter lite noggrannare – innan man ger sig iväg. Man bestämmer sig för att någon är så viktigt att det inte bara är att göra slut.

Ibland tänker jag att den generation jag tillhör (i alla fall i stan) inte har fått lära sig att göra några ”comittments” längre. Vi jobbar på tillfälliga jobb – vikariat eller korttidskontrakt – flyttar mellan olika ställen – byter vänner. Det enda långsiktiga som händer i någons liv blir om han eller hon får barn. När det tvingar sig på. Den totala motsatsen till de människor jag möter när jag reser omkring här. Människor som aldrig tänker flytta från sin hemby, tänker bli bonde som sina föräldrar, gifter sig unga, lever på.

Dagen efter bröllopet åkte vi i alla fall till Mombasa spontant med – Åsa och Leo – ett par vänner. Kom i väg lite sent på grund av feststädandet och när klockan närmade sig sex och solen gick ner fick vi plötsligt punktering – ett högt väsande ljud på höger sida bak. Vi stannade till och började byta till reservdäcket. Åsa och Leo högljutt svärande över däcken som de nyss hade köpt (begagnade). Jag stod som en levande varningsflagga och försökte få alla lastbilar att åka så långt från vägkanten som möjligt. Plötsligt kom det två män i t-shirt släntrande längs vägen och ju närmare de kom blev det klart – en av dem hade en AK4 i handen. Hysteriska kastade vi oss in i bilen och åkte i väg med en rivstart och AK4.e mannen stående längs vägkanten viftande. Varningstriangeln lämnade vi bakom oss.

Några hundra meter längre fram stannade vi till vid en ”Wild life reserve” grind och bad om hjälp – och fick veta att rånarna bara vara parkvakter som hade sett oss och kommit för att hjälpa till… antagligen hade de bytt om för att gå hem och sett oss och skyndat sig ut. Sorgligt verkligen – eller också skrattade de. Vi måste ha sett ganska roliga ut. Nu förstår jag i alla fall varför man inte ska resa på kvällen i Afrika.

Och jag måste verkligen börja träna på att byta reservdäck!

Hade ingen aning om…

…att jag gick och drömde om att gifta mig. Har alltid tänkt att det nog inte är min ”grej” – fult uttryck förlåt. Men tji fick jag. På torsdag blir det av. Från början var det tänkt att det bara skulle vara jättelitet – pytte pytte litet. Bara Ibrahima och jag och två vittnen från den svenska ambassaden på det svenska residenset här i Nairobi. Sedan skulle vi smita till en restaurang och – klart!

Vet inte när det ändrade sig riktigt. Det var nog jag som liksom pratade med några av våra vänner här och nämnde att kanske kanske vi skulle ha något litet på kvällen i alla fall hemma hos oss… och de sa att självklart ska ni ha en fest!

Och jag sa – ja självklart SKA VI HA DET.

Nu har vi bjudit in åtta grannar med fyra barn och elva kollegor med respektive och barn, min swahililärare med familj och några till.

Jag har köpt en dyr klänning och beställt tid för håruppsättning och köpt nya skor.

Oj vad snabbt det gick för dig att bli ”la marrié”  (hon som ska gifta sig/bruden) sade Ibrahima och tittade förundrat på mig häromdagen när jag för tionde gången frågade om han tyckte att jag skulle ta den klänningen eller den. (är det verkligen meningen att man ska släpa runt den blivande maken när man tittar på bröllopsklänningar?)

Sedan började jag fråga om jag kanske borde ångra mig och avbeställa den där håruppsättningen i alla fall. Det tyckte han inte.

Nu ska vi till och med ha catering. Det är ju inte så roligt och stå och röra i grytor i matoset mitt emellan själva bröllopet och festen och sen springa runt med en flottig håruppsättning. Eller hur?

Man blir glad sa fort man lamnar kontoret

Jag har verkligen världens bästa jobb! Ibland blir jag sa underbart medveten om det.

När Kooperation Utan Granser firade 50 ar i Stockholm förra året berättade Jan Eliasson som jobbade som FN:s sändebud i Darfur en historia om hur det är att jobba i Afrika. ”Är det inte hopplöst?” frågade någon ”När får du egentligen vara glad när det är så bedrövligt?” ”Jag blir glad så fort jag lämnar kontoret” hade han svarat.

Jag tänker ofta på det. Hur konstigt det är att man kan känna sig så lycklig så förhållandevis ofta på en kontinent där det finns så mycket problem. Särskilt när man lämnar kontoret.

Vi ar pa resa i Malawi och har hittat ett internetcafe med uppkoppling for forsta gangen pa en hel vecka. Och det är bara att konstatera -  det ar verkligen jätteskönt att inte ha internetkontakt på en hel vecka. Att inte sitta framför en dator.

I fredags kväll blev vi avsläppta vid den Malawiska gränsen till Zambia av Zambiakontorets chaufför John. Sedan dess har vi rest omkring vid Malawisjön tillsammans med Clement och Daisy som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Malawi. Vi har varit på en skola som har hållbara jordbruksmetoder på schemat och intervjuat Mike och Florence. Mike vill bli chaufför och Florence sjuksköterska och båda två tycker att det är toppen att lära sig hur man brukar jorden på ett miljövänligt sätt, för då kan de gå hem och lära sina föräldrar det i sin tur. Jag har träffat en grupp kvinnor med HIV som fick sin mötesplats nedbränd för ett par veckor sedan för att vissa i området inte vill att de ska informera om HIV, men som ändå har mera livsvilja, fokus och energi än de flesta människor jag någonsin har träffat. Det är inte ofta jag drar igång och dansar när jag reser omkring men i går när jag träffade HIV-gruppen kunder jag inte låta bli .

Så fort jag hinner ska jag berätta om Hilda och Anne och de andra som alla har förlorat sina män, antingen för att de har dött i AIDS eller skilt sig från sina fruar när de fick veta att de var hivsmittade. Trots att smittan kommer från dem. ”Sedan gifter de sig med en ny kvinna och smittar henne också” berättade Hilda och pekade på en kvinna som just varit med om det.

Jag har träffat en spar och låneförening i ett fiskarsamhälle där kvinnorna bildat ett eget ”socialkontor” som stöttar föräldralösa barn (det finns ofattbart många här och nästan alla pga AIDS) och en grupp fiskare som har börjat med getuppfödning. Förutom det har jag följt med KF gymnasiets elever (som är här på besök just nu) till en ungdomsgrupp som fungerar som ”kommunalkontor” för hela byn (om någon behöver hjälp och stöd vänder de sig till ungdomsgruppen som ser till att det blir ordnat). KF eleverna är ute för att intervjua och lära sig mer om hur unga människor har det i Malawi. De bor på ett litet och väldigt spartanskt hotell mitt i en by och första kvällen var det flera som ville åka hem för att hotellet var så mörkt och nedgånget och väldigt olikt Sverige. Nu har de börjat älska sitt hotell och spelar fotboll med barnen i byn på gatan utanför.

Det är i alla fall rätt nyttigt att vara ute och lära sig lite om förutsättningarna för kollegor som jobbar på lokalkontor runt om i Afrika. Det är strömavbrott precis hela tiden! En praktisk och väldigt synlig effekt av miljöförstöringen i Malawi. Nästan alla träd på sluttningarna ned till Malawisjön är nedhuggna (folk behöver ved och kol), så när regnen kommer – just nu är det slutet av regnperioden – så sköljer det med sig allt i sin väg ner i floderna och sjön. Grenar och växter fastnar i det nationella elverkets stoppnät och då och då blir det så igentäppt så inte ens vatten kom igenom. Då måste elverket stängas av och nätet rensas. Och sen blir det likadant igen.

I måndags kväll kom vi hem efter en hel arbetsdag och hade inte ätit på hela dagen. Kocken hade inte hittat någon fisk (också delvis en effekt av miljöproblemen) så när vi kom hem erbjöd han sig att koka en höna. Precis när hönan var plockad och klar och hade hamnat i grytan så gick strömmen. Vi väntade och väntade och väntade. Ingen ström kom och kolen var blöt och det var beckmörkt… Det blev ingen mat!

Vaknade ännu hungrigare nästa morgon – fortfarande utan el – men nu hade kocken förberett sig bättre, så det blev pommes, vitkålssallad och stekta ägg till frukost. Stod bredvid och viftade med ett hinklock i plast och förfasade mig över att kocken smälte plastbitar på veden för att få den att brinna fortare. Höll en liten föreläsning om klimatförändringar tills jag blev för hungrig och började steka äggen själv för att snabba på lite.

Återkommer när jag hittar en uppkoppling igen.

Afrika inget för afrikaner

Ibland är det så lätt att vara svensk i Afrika så att man skäms. Har spenderat halva förmiddagen på Malawis ambassad här i Lusaka (Zambia)tillsammans med Ibrahima (min sambo). Vi ska nämligen resa till Malawi i slutet av nästa vecka och då måste han ha ett visum med sig härifrån. Färdigt. Jag behöver däremot inget visum alls(!).

Vi fick en evighetslång lista på saker som behövs:

pass, returbiljetter, bevis på var vi är skrivna, bankutdrag, inbjudan från Malawi, arbetstillstånd för den som bjuder in, bevis på var vi bor nu och adress i Malawi, anledning för besöket, hur många gånger har du besökt Malawi förut och varför, företagsbevis från Malawi och Zambia, vilka platser vi ska besöka, hur långt besöket är, 1 foto (pass-storlek), kopia av passet -

arbetstid 3 dagar.

Visa av skadan – när vi kom till Zambia från Kenya visade det sig att Ibrahima skulle ha sökt visum redan i Nairobi. Vi fick sitta i fyra timmar på flygplatsen – ända tills immigrationsmyndigheten bestämde sig för att han fick stanna på ett villkor – att vi köpte ett tillfälligt uppehållstillstånd för en månad – ETT RIKTIGT PASS

Summa 2.000.000 Kwacha – nästan 4000 kronor! Som vi måste betala själva. Man lär så länge man lever.

Jag få nästan hjärnblödning av såna här problem! Ibrahima tar det mera lugnt – blir mest förbannad och säger att han inte har nån större lust längre att resa in. Han blir däremot väldigt orolig för mig. Det blir som en ond cirkel.

Nu har vi iallafall lämnat nästan alla papper som behövs för Malawi visumet. Resten får de på tisdag.

Är det inte sorgligt att det ska vara så förbannat svårt för afrikaner att resa på sin egen kontinent.

Anyway

Nu har jag i alla fall lyckats hitta en arbetsplats här på nybyggarkontoret i Lusaka. Allt är mer eller mindre upp och ner med flyttlådor överallt. Människor sitter på varandra. När jag tittade ut på uteplatsen i går morse var den som ett mindre kontor. Mitt i allt satt Göran Forssén som är ansvarig för landsbygdsutveckling och försökte få kontakt med en skrivare. När jag tittade ut två timmar senare var hela kontoret borta. Istället satt Göran och åt lunch tillsammans med med en annan kollega Brenda.

Men var är alla papper? sade jag förvånat. Jamen nu är det ju lunch svarade Göran lungt. Då är det inte kontor här.

Den som ändå vore lite flexibel :-/

På återhörande från Lusaka

Hej igen. Är tillbaka i Nairobi igen efter – känns det som – världens mest effektiva Sverigebesök. Fem dagar jobb och fem dagar ledigt.  Nu ska jag inte hem igen förrän till sommaren. Och tur är kanske det. Det är verkligen ingen semester att åka till Sverige – inte ens när man är ledig.

Måndag till torsdag – möten på jobbet. Fredag till tisdag Värmland. Onsdagen den 18:e – 8:30 Rågsved – 11.30 Grev Turegatan – 12.30 Ekhagen – eftermiddagen ärenden – 19.30 Mariatorget. Torsdag – klippa sig, möte Hornsgatan, leta skor, jobbmöte om hivrapport, flytta hem till familjen Palm… Fredag jobba. Lördag morgon 03.45 – resa hem.

Immigrantens eviga dilemma. Tiden räcker aldrig till. Och inget kan ju egentligen kompensera allt man faktiskt missar när man bor så långt borta. Man kan bara försöka.

Och väl tillbaka i Nairobi igen har jag bara tre dagar hemma – sedan bär det av till Lusaka i Zambia. Kooperation Utan Gränser i Afrikas andra huvudkontor. Ska jobba därifrån under hela mars. Förra året blev det inte mycket gjort i den södra regionen för min del, men i år ska det bli ändring. Som tur är följer Ibrahima med den här gången.

På återhörande från Lusaka.